varför är det lättast att komma ihåg dåliga saker för? som alla mina storgräl med pojkvännen? som mina bråk med mamma? som alla ord vi säger till varandra? när vänner sviker? den elaka kommentaren från tjejen som ändå bara är avundsjuk?
varför kommer jag inte ihåg alla snälla kommentarer? alla älsklingens fina ord? mammas alla härliga kramar som säger mer än tusen ord?
givetvis kommer jag ihåg en del, men i jämförelse med alla dåliga saker så kommer jag nästan inte ihåg någonting bra överhuvudtaget.
just innan jag åkte tillbaka till sverige så åkte jag och nick på en road trip. en dag så åkte vi till en nationalpark i catalunya, vi hade gått i tusen mil, stelfrusna fötter och händer och vi luktar koskit. när vi väl är framme vid den jättevackra sjön så är allt värt det. där sitter vi på en sten, tätt intill varandra för att få upp kroppsvärmen lite, tittar på sjön och njuter av tystnaden. hur varje liten cell i kroppen den stunden mådde så bra som det är fysiskt möjligt. hur hela jag log så brett som det bara går på insidan. att ha en person bredvid sig som känner likadant. att sen titta på varandra och skratta högt åt hela upplevelsen.
om tio år, kommer jag tänka på den stunden eller den gången vi hade ett sådant stort bråk så jag grät hela dagen? svaret är inte direkt svårt, eller hur?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är samma sak med allt, alltid lättare att komma ihåg det negativa men dock kan det negativa ibland oxå bli det positiva. Livet är inte en dans på rosor men man måste lära sig att det är dags att börja fundera när man bara trampar på taggarna! Puss
Skicka en kommentar