det här med att man måste göra något med livet, och vad man ska göra och när man ska göra det, vad är rätt och vad är fel? fråga någon tjej i min ålder i en småstad så svarar hon att meningen med livet är att man ska träffa sin livs kärlek och skaffa barn, helst inom 3 år. och sitt livs kärlek är en skabbig, småfet kille som fortfarande går på komvux och tänker bli sopgubbe när han blir stor. vad är denna tös egentligen kär i? killen? tryggheten? jag skulle tippa på det sistnämnda. oftast så möter dessa tjejer sitt livs kärlek när de är 18-21 år, har kanske max haft 2 killar innan. nu menar inte jag att man ska springa och knulla runt med varje kille man ser, men varför inte skaffa sig erfarenheter? då inte erfarenheter i sängen utan skaffa erfarenheter av personligheter. alla är vi olika, och hur vet du att "Karl" är den som passar bäst med dig när du inte har något annat att jämföra med? det är bra mellan er, men inte så där himlastormande som det kan vara. du älskar honom och vill inte att något ska hända honom, men det är inte samma sak som den där kärleken man känner när det är rätt. nu säger jag heller inte att det är så för alla, men för väldigt många. jag har själv varit där.
och med pluggandet? varför kan inte jag plugga när jag vill? nej, för att samhället har krav på alla ungdomar, man ska veta när man är 20 år vad man ska utbilda sig till och sedan arbeta inom det yrket i ca 45 år till. kommer man ut färdigutbildad när man är 28 så undrar arbetsgivaren genast varför det tog sådan tid med utbildningen och vad man gjort under tiden. vad skulle hända om man bara svarade att man inte gjorde någonting utan bara funderade på vad man vill jobba med i framtiden? istället förfinar man sanningen med att man varit ute och rest, sett världen skaffat sig nya erfarenheter och att man ville vara klar med allt detta så det inte drabbar arbetet i framtiden. jag vill absolut inte börja plugga än. men jag måste. vad jag ska plugga har jag ingen aning om, vad jag vill arbeta med i framtiden vet jag inte ett skvatt om heller.
eller vem är jag att döma, när ens högsta dröm är att för alltid leva i en småstad med "sitt livs kärlek" och jobba som sopgubbe? bara för att det inte är min dröm betyder inte att det inte är någon annans dröm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vi är ingen att döma, att du klarar dig själv måste du visa först, du har alltid haft nån kille att luta dig mot. småstadskillen kan vara precis lika mysig som storstadskillen. men är man 20 behöver man inte satsa på att gifta sig, man vet inte om man gjort rätt val för man har inte nåt speciellt att jämföra med. Utbilding att man måste så tidigt, ja det beror kanske på att du vill gå i pension när du är 65 och inte 80, faktiskt så vill man leva när man blivit lite äldre ocskå.
Jag hävdar att du måste lita och tro mer på dig själv...men du är på god väg.
Anette: jaa, men ajg syftade inte på er med detta inlägget. utan jag bara pratade om hur det är överlag. :)
Jag syftade inte heller på oss...utan allmänt jag med. Och när man är ung struntar man i hur mycket man får i pension men det är inte så kul att få pension som inte ens räcker till hyra, du vet väl nu hur det är att vara utan pengar. utbildar du dig sent, börjar du jobba senare och pensionsgrunden blir jätte låg
Skicka en kommentar