ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förnuft att inse skillnaden.

igår när jag kom hem så sov jag en sväng och på kvällen (natten) kollade jag på filmen 28 dagar. filmen i sig är väl inte i oscars-klass kanske men den är ändå sevärd. lite småroliga kommentarer här och där och bra skådisar.

men filmen behandlar ett viktigt ämne och det är ju det här med alkoholism. många tänker sig alkisar som gamla, tandlösa, som stinker illa och sitter på en bänk nere vid centrum. men det finns så många fler. den jättesöta killen du möter i hissen på jobbet eller tjejen bakom kassan på H&M. så hur vet man när man dricker för mycket och hur vet man när man har blivit en alkoholist?

sedan tänker jag på det här föraktet man känner mot sådana människor: "arma människa, jag tänker aldrig bli som hon!" men hur vet man det? ingen planerade väl att de en dag i livet måste ha alkohol för att klara av dagen? eller de som är i farozonen och tänker "äsch, det är inte så farligt, "visst, jag kanske dricker varje dag men det är inte ju så mycket och jag blev ju faktiskt inte ens full."

jag tänker inte dömma de som dricker alkohol eller blir för fulla, jag har också gjort det. ibland har jag också varit så full så jag inte har en aning om vad som hänt under kvällen dagen efter. senast för några dagar sedan.

men jag måste inte ha alkohol för att få kroppen att fungera, och ibland räcker det med att dricka en gång i veckan, eller en gång varannan vecka eller en gång i månaden.

ibland mer eller mindre, men jag känner inte sug efter alkohol på samma sätt som efter nikotin. (den debatten tänker jag inte dra upp nu.)

fast sedan kan inte jag säga vart jag befinner mig i livet om 5 år, jag kan väl bara hoppas att jag inte går samma väg som alla de där andra "som man aldrig kommer bli som".